Väldigt lite har egentligen hänt. Den mest påtagliga skillnaden nu jämfört med då, för någon vecka sedan eller sådär, är att jag nu lyssnar på en fruktansvärt otippad låt i princip hela tiden.
I Found A Million Dollar Baby med Bing Crosby. Jag förstår verkligen inte hur det gick till men det är på något sätt ganska intressant att chockera sig själv på det där viset. Man är liksom less på mönstret man har fastnat i, på det långsamma, gråa och monotona livet man lever, och så helt plötsligt dyker en helt ny sida av sig själv upp och gör sig synlig. En sida man inte trodde fanns. En viss typ av musikaliska ideal man inte trodde att man hade.
Jag vill minnas att det började med att jag letade efter präktiga julsånger på spottan. Ni vet sådana där rikigt gamla amerikanska sånger från 30- och 40talet med de där fromma himla-körerna som inte kan göras nuförtiden. Någon Bing Crosby-låt poppade upp och det slog mig att jag som den crooner-fanatiker jag är aldrig har lyssnat på Bing Crosby. Så jag gick in på hans profil (eller vad man nu kallar det) och scrollade rent random ner. Tryckte på en samling som hette ”The Voice of Bing in the 30s” och blev så sjukt häpen när jag kom till den andra låten. Häpen över att den lät som den gjorde häpen över och att jag verkligen gillade det jag hörde. Låten och framförandet slog på något vis an en sträng som fick hela min värld att vibrera. Det var 0:59 in, just när han sjöng ”incedently” som jag liksom slungades upp i en euforisk båge och inte kunde landa. Energin som blottas den där millisekunden skulle utan underdrift kunna driva halva Skandinavien. När ordet sedan upprepas kring 2:40 dog jag och föddes på nytt. Hur kan man proppa ett enda ord fullt med så mycket energi? Det övergår mitt förstånd. Jag förstår verkligen inte. Det är inte rimligt. Det finns ingen logisk förklaring. Gud måste ha haft ett finger med i spelet den där millisekunden i musikhistorien.
