Född Igår

Nu har allt löst sig. Och som jag/vi har jobbat för det! Under den tid som jag lade ner på den kompositionen hade en normal människa kunnat utbilda sig till biblotikarie eller läkare. Nästan i alla fall…

Och det blir bara bättre! Kolla in den här: http://klockren.nu/

Tack Olle för länken.

Dagen kunde inte ha börjat bättre! Loggade in på hotmail och upptäckte till min sprudlande förvåning att jag hade fått svar på ett mail jag aldrig hade hoppats få ett svar på. Och vilket svar sen dessutom! Min lilla röst har alltså kunnat påverka mitt svenska favoritmärkes kommande a/w-kollektion. Högt självförtroende och en, tidigare aldrig upplevd, respekt för mina egna åsikter och synpunkter. Tack gud för denna strålande morgon!

Den här dagen har verkligen varit en missunnsam jävel som fått mig att känna mig rätt värdelös. Som om dagen var den coola killen i klassen som bossade över dom andra när det skulle väljas spelare till fotbollsmatchen.  När båda lagen var uppställda stod jag kvar där ensam. ”Du är för kass, du får inte vara med”. Inga skills, nej inga förmågor eller färdigheter.

Den här dagen är verkligen orealistiskt långsam. Någon måste driva med mig.

En sengångare går inte långsammare. En snigel rör sig snabbare.

Jag skulle egentligen vara annorstädes men det ville sig liksom inte. Så nu dricker jag kaffe och lyssnar på Tom Verlains/Million Dollar Bashers version av Cold Irons Bound. Dödligt bra. Den gör förbannat ont. Svider över allt. Känns igenom hela kroppen. Kanske det bästa Tom Verlain har gjort.

Idag saknar jag Västerbotten ohälsosamt mycket. Det är en sådan dag. Man går upp och efter en hastig blick ut genom fönstret stelnar man liksom till inuti och dör lite grand. Känner att man inte hör hemma i den här världen utan i en annan. En värld där vintrarna fortfarande är förhållandevis vita, där avstånden är långa och byarna melodiskt ensliga. Där älvarna susar tröstande och där storspovens sorgsna stämma svävar fritt över murkna lador, förtvinade tallar och öppna fält. Mina rötters land.

Utsikten från Nabbens köksfönster

Har blivit lite småbesatt av 2012-kulten. På något jävligt flummigt forum fanns dock en jävligt bra kommentar till hela grejjen: ”Tja, på något sätt ska man ju ändå dö, en supernova är väl inte sämre än något annat egentligen. Om alla dör samtidigt behöver ju ingen bli ledsen kvar dessutom.”

Ni som liksom jag är besatta av estetiken kring tiden för andra världskriget borde plöjja Foyle’s War om ni inte redan gjort det. Dödsfina Oldsmobiles, Fordar och Triumph-bågar. Hårt arbetande kvinnor i denimoveraller, stiliga piloter i scarves och b-3-liknande jackor, chesterfield-möblemang, bordsfläktar och tunga gardiner. Spitfires, mönsterstickade slipovers, engelsk landsbygdsidyll med bikupor och herrgårdar, oändliga tweed-orgasmer etc etc…

Foyle’s War är dessutom en bra och stundtals spännande serie som avnjuts bäst i samband med intag av t.ex. scones eller smuldegspajj och mjukrörd vaniljglass.

Upptäckte alldeles nyss att Old Town har fått in nya grejjer! T.ex. dessa fantastiska randiga, stickade halsdukar: